Väsentliga ändringar i ränteswapavtal innebär att avtalet är avyttrat vid inkomstbeskattningen

Svalner har företrätt en fastighetsklient vid en prövning i Högsta förvaltningsdomstolen, HFD (dom den 29 februari 2024 i mål nr 2139—2140–23). I målet prövade HFD om ett ränteswapavtal som har ersatts av nya avtal mellan samma parter men med andra villkor ska anses avyttrat vid inkomstbeskattningen.

Begreppet avyttring inbegriper enligt huvudregeln i 44 kap. 3 § inkomstskattelagen försäljning, byte och liknande överlåtelse av tillgångar. Gällande aktier och andra värdepapper har det utvecklats en praxis som innebär att även förändringar av den rätt som följer med innehavet medför att värdepappret ska anses avyttrat. Denna praxis bygger på synsättet att väsentliga ändringar i ett avtal innebär att värdepappret i realiteten har upphört att existera och ersatts av ett nytt.

I det fall som har prövats av HFD hade ett bolag ingått ett ränteswapavtal med en bank. Enligt avtalet skulle bolaget var tredje månad betala en fast ränta beräknad på ett visst nominellt belopp till banken. Banken å sin sida skulle vid samma tidpunkter betala en rörlig ränta beräknad på samma belopp. Bolaget och banken kom under avtalets löptid överens om att stänga avtalet i förtid och att samtidigt teckna tre nya ränteswapavtal med nya löptider, fasta räntesatser och nominella belopp. Vid avslutet hade det ursprungliga avtalet ett stort negativt värde för bolaget, vilket reglerades dels kontant, dels genom att bolaget förband sig att betala en högre fast ränta i de nya avtalen än vad som annars hade varit fallet.

Bolaget yrkade avdrag för kapitalförlust med anledning av att ränteswapavtalet hade avslutats. Skatteverket ansåg dock att stängningen av det tidigare avtalet inte innebar att avtalet var avyttrat i sin helhet och bolaget nekades därför avdrag för den del av förlusten som inte betalats kontant till banken. Inte heller förvaltningsrätten eller kammarrätten ansåg att det ursprungliga avtalet hade avyttrats i sin helhet.

HFD fann inledningsvis att ränteswapavtal är speciella till sin karaktär men att de oavsett detta omfattas av inkomstskattelagens bestämmelser om kapitalvinster och kapitalförluster vid avyttring av tillgångar. Gällande om ränteswapavtalet avyttrats i sin helhet konstaterade HFD att det ursprungliga avtalet hade ett annat nominellt belopp, en annan löptid och en annan fast räntesats än de nya avtalen, vilket innebar att det rörde sig om väsentliga skillnader mellan avtalen. Att det negativa värdet i det första avtalet reglerades genom en förhöjd räntesats i de nya avtalen medförde därför inte någon annan bedömning än att det ursprungliga avtalet hade upphört och ersatts av de nya. HFD förklarade därför att det ursprungliga ränteswapavtalet ska anses avyttrat.

Målen visades åter till Skatteverket för prövning av om förlusten vid avyttringen är definitiv och verklig.

Vår kommentar:
Ränteswapavtal är den derivattyp som dominerar marknaden i Sverige. Att det är så vanligt med ränteswappar grundar sig i att de har ett brett användningsområde för företag, både operativt och strategiskt. Ränteswapavtal kan nämligen ändra egenskaperna hos aktörers tillgångar och skulder, även efter det att tillgångarna eller skulderna anskaffats. Exempelvis kan skulder som lån eller obligationer till rörlig ränta omvandlas så att de får fast ränta och vice versa.

Till följd av underinstansernas bedömning rådde stor osäkerhet kring om ränteswapavtal skattemässigt ska behandlas annorlunda än andra värdepapper och när de i så fall ska anses avyttrade. Det har därför varit angeläget att HFD klargör under vilka omständigheter ett i förtid avslutat ränteswapavtal ska anses avyttrat.

Svalner har varit ombud i den process som lett fram HFD:s dom. Vi välkomnar därför att HFD delar den uppfattning vi drivit för vår klients räkning. Nu återstår att se om en förlust från ett ränteswapavtal som har upphört att existera kan vara något annat än definitiv och verklig.

För mer information, vänligen kontakta: